Tillbaka

Ville bara säga att katastrofbrevet har jag kastat nu. Jag har haft en underbar varm och skön semester. Jag har vilat, läst böcker, badat och längtat efter mina barn förståss. Ska försöka ladda upp lite bilder här på bloggen så ni får se.

Kram kram så länge!

Katastrofbrev

I morgon åker jag till Turkiet med mamma och syrran. Alltid när jag ska resa iväg från mina barn så tänker jag katastroftankar om att jag dör och mina barn blir utan mamma. Då blir jag ledsen för min egen skull att jag inte finns till för mina barn. Att mina barn växer upp utan sin mamma och så får jag ännu dåligare samvete att jag ska resa bort.

Ibland har jag tom skrivit brev till mina barn att läsa om jag skulle dö under tiden jag är borta. Eftersom jag hittills lever så har mina barn aldrig fått läsa någon av dessa brev eftersom jag kastar brevet när jag kommer hem. Kanske är jag en kontrollmänniska som vill få sista ordet sagt. Kanske accepterar jag inte att jag plötsligt inte skulle finnas till för mina barn.

När jag var tretton år tog min mormor livet av sig. Bara sådär. Utan förvarning. Jag hade mycket svårt att acceptera att hon bara lämnade oss utan ett ord. Inget brev och inget hej då. Därför skriver jag alltid ett katastrofbrev till mina barn. Lite om min kärlek till dem, att det är okej att vara ledsen och så säger jag alltid hej då. Bara utifall att. Sen gråter jag en skvätt och sen känns det bra. För då vet jag att mina barn inte kommer att glömma hur älskade dem var.

När jag vet det så kan jag resa iväg med ett gott samvete. Men längta som en tok efter barnen kommer jag förståss ändå alltid att göra.

En tidigt morgon...

Jag är åtta år och ligger i sängen i det blå flickrummet. Det är tidig morgon och ute är det vinter.  Från köket hörs ljudet av kaffebryggarens surr. Pappa är vaken och ska på jobbet. Något bygge långt borta och pappa måste iväg tidigt. Pappa ska stå i ett halvfärdigt hus någonstans och spika tak tills armarna och nacken domnat bort. Frysa och förstöra kroppen så mycket att han några år senare är så förstörd att han inte kan jobba mer. Men det vet inte min pappa ännu. Han har arbetat sedan har var 16 år, kört glassbil, jobbat på verkstad och som byggnadsarbetare. Grovjobb men ett jobb som pappa är van vid.

Den här morgonen är pappa som vanligt pigg och på gott humör. Han borstar tänderna och gnolar lite för sig själv på någon melodi. Pappa borstar alltid tänderna med öppen dörr. Bryr sig inte om att vara tyst när andra sover på morgonen. Han gurglar länge och spottar i handfatet. Ler åt sig själv i spegeln, släcker och går ut från badrummet. I köket luktar det nybryggt kaffe och pappa häller upp det i en ståltermos med rött lock. Alltid samma termos, alltid samma procedur på morgonen.

Sömnig går jag ut i köket. Pappa är på väg till hallen. Blir glad att han ser att någon är vaken. En puss på kinden och pappas doft av tandkräm. Pappa måste skynda sig.

Jag går och lägger mig igen. Ute hör jag pappa starta bilen och backa ut från garageuppfarten. Det är fortfarande mörkt när min pappa på slippriga oplogade vintervägar kör iväg till sitt jobb flera mil bort.

Jag ligger i sängen och lyssnar på tystnaden. Ute är det mörkt. Jag är åtta år och min pappa är min trygghet. Som en pappa ska vara. Men tyvärr får det inte alltid vara så för det visar sig senare att min pappa har en hemlighet.

Tok- tommy och hans bror

Min pappa har en bror som heter Tommy. Han är utvecklingstörd sedan födseln och på 50- talet så fanns inte så mycket förståelse för den här sortens barn med speciella behov. Min pappas bror, alltså min farbror fick komma till Brattby vårdhem när han bara var sju år gammal. Där fanns gamla, psykiskt sjuka och lite annat udda folk. Tänk dig en sjuåring på ett vårdhem utan sin mamma, utan trygghet. Ett barn som kanske har extra behov av omsorg och stöd. Så grymt det var på den tiden.

Pappas bror kallades av andra barn för "tok-tommy ". Han var extra rolig att håna. Min pappa som trots att han var flera år yngre och som ofta fick förvara sin bror fick höra att han var "tok- tommys brorsa". För mig har min pappa aldrig varit tok-tommys brorsa utan en trygg stabil och stark pappa.

Så trots att jag är "tok- tommys brorsbarn så har jag haft en otroligt varm och kärleksfull uppväxt. Det kan jag tacka mina föräldrar för. Men min pappa bär med sig flera historier från förr och livet med tok- tommy. Ett liv så olikt mitt eget och som påminner mig om hur tacksam jag är för min egen uppväxt. En uppväxt fylld av kärlek, husvagnssemestrar och hembakta bullar när man kom hem från skolan. Egentligen är det ganska fantastiskt att det kunnat bli så. Vad jag menar kommer ni få veta framöver.

Hej hej!

Välkommen till min nya blogg. Tack för att du hittat hit :)