I morgon åker jag till Turkiet med mamma och syrran. Alltid när jag ska resa iväg från mina barn så tänker jag katastroftankar om att jag dör och mina barn blir utan mamma. Då blir jag ledsen för min egen skull att jag inte finns till för mina barn. Att mina barn växer upp utan sin mamma och så får jag ännu dåligare samvete att jag ska resa bort.
Ibland har jag tom skrivit brev till mina barn att läsa om jag skulle dö under tiden jag är borta. Eftersom jag hittills lever så har mina barn aldrig fått läsa någon av dessa brev eftersom jag kastar brevet när jag kommer hem. Kanske är jag en kontrollmänniska som vill få sista ordet sagt. Kanske accepterar jag inte att jag plötsligt inte skulle finnas till för mina barn.
När jag var tretton år tog min mormor livet av sig. Bara sådär. Utan förvarning. Jag hade mycket svårt att acceptera att hon bara lämnade oss utan ett ord. Inget brev och inget hej då. Därför skriver jag alltid ett katastrofbrev till mina barn. Lite om min kärlek till dem, att det är okej att vara ledsen och så säger jag alltid hej då. Bara utifall att. Sen gråter jag en skvätt och sen känns det bra. För då vet jag att mina barn inte kommer att glömma hur älskade dem var.
När jag vet det så kan jag resa iväg med ett gott samvete. Men längta som en tok efter barnen kommer jag förståss ändå alltid att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar