Min pappa har en bror som heter Tommy. Han är utvecklingstörd sedan födseln och på 50- talet så fanns inte så mycket förståelse för den här sortens barn med speciella behov. Min pappas bror, alltså min farbror fick komma till Brattby vårdhem när han bara var sju år gammal. Där fanns gamla, psykiskt sjuka och lite annat udda folk. Tänk dig en sjuåring på ett vårdhem utan sin mamma, utan trygghet. Ett barn som kanske har extra behov av omsorg och stöd. Så grymt det var på den tiden.
Pappas bror kallades av andra barn för "tok-tommy ". Han var extra rolig att håna. Min pappa som trots att han var flera år yngre och som ofta fick förvara sin bror fick höra att han var "tok- tommys brorsa". För mig har min pappa aldrig varit tok-tommys brorsa utan en trygg stabil och stark pappa.
Så trots att jag är "tok- tommys brorsbarn så har jag haft en otroligt varm och kärleksfull uppväxt. Det kan jag tacka mina föräldrar för. Men min pappa bär med sig flera historier från förr och livet med tok- tommy. Ett liv så olikt mitt eget och som påminner mig om hur tacksam jag är för min egen uppväxt. En uppväxt fylld av kärlek, husvagnssemestrar och hembakta bullar när man kom hem från skolan. Egentligen är det ganska fantastiskt att det kunnat bli så. Vad jag menar kommer ni få veta framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar