Om tålamod.

Ibland undrar man hur andra barnfamiljer har det. Är det bara vår som är såhär? Barn som slåss, bråkar och retas. Och från oss föräldrar ett evigt tjat. Jag har blivit den där mamman jag inte jag trodde jag skulle bli innan jag skaffade barn. När man fortfarande hade visioner. Nu försöker man mest överleva dagen. Ibland känns det som vi lever i en krigszon. Alltid ska man medla mellan två krigande parter. Eller så är det ett evigt tjatande på att barnen ska borsta sina tänder, gå och lägga sig, komma och äta, plocka upp efter sig, sluta retas med lillebror, sluta slamsa vid matbordet, man äter med gaffeln och inte med händerna, häng upp din jacka, stäng dörren, du måste duscha efter träningen, nej du får inte vara uppe och se det här tv programmet osv i all oändlighet. Jag hatar tjat och ändå har jag hamnat där.

Morgnarna är värst. Tre lik sitter i soffan och en stressad mamma flyger runt och försöker få barnen att klä sig, äta frukost och komma iväg i tid. En morgon åkte jag själv iväg på jobbet utan bh. Jag var så stressad att jag glömt att ta på mig den. Det värsta var nog att jag inte märkte det förrän jag kom på jobbet. Tur att jag inte åkte på jobbet utan byxor!

När jag var liten var min mamma dagmamma. Jag minns aldrig att hon var stressad eller att hon tjatade på oss. Hon hade ett enormt tålamod. Hur orkade hon? Hon hade ju även andras barn att sköta om på morgonen.Vi hade tider och passa men mamma sa aldrig att vi skulle skynda oss.Vid matbordet minns jag hur jag satt och vickade på stolen, gnällde över maten eller någonting annat. Jag minns aldrig att mamma var irriterad över det. Idag när jag själv har barn beundrar jag hennes lugn och hennes tålamod.Varje dag kammade och flätade min mamma mitt ljusa långa hår. Varje dag gnällde jag över det. Min mamma bara fortsatte att kamma lite försiktigare.

Många år senare blev min mamma utbränd. Gick in i väggen helt enkelt. Kroppen sa ifrån. Skulle min mamma vara stressad? Kanske var hon det men hon visade det aldrig. Kanske byggde hon upp något inom sig som tillslut bara var tvunget att få komma ut. Kanske visste hon inte ens om det själv. Min mammas som själv hade en barndom som var oerhört tuff. Men en del människor har det inom sig. Dem reser sig upp och går vidare. Låter sig inte nedslås. Livet är tufft för vissa men ändå så lyckas dem vända det till det bästa. Det är därför det är så fantastiskt att hon lyckas ge mig, min syster och andras barn som hon tog hand om en lugn och trygg grund inför vuxenlivet. Utan tjat och utan att någonsin vara arg. Inte vad jag minns i alla fall.

Ikväll ringde jag min mamma. För att få lite råd när jag själv gått in i väggen för tredje gången den här veckan fast det bara är måndag. Min mamma gav mig lite goda råd och vi pratade en stund. När vi lagt på funderade jag över vilken sorts mamma jag är till mina barn. Jag  får nog inse att jag är en tjatmamma, en stressad mamma och en krävande mamma. Men jag är också en kärleksfull, rolig och lite smågalen mamma. Jag önskar dock att jag vore en mera tålmodig mamma. Jag får nog börja träna lite mer på det...