Lite roligt har jag dock hunnit med. I lördags var jag på Mia Skäringers förställning "Dyngkåt och hur helig som helst". Mia känner ni igen bla från Mia och Klara och programmet Solsidan som gått på svt. Jag har läst boken sedan tidigare och nu fick jag se henne live. Så otroligt bra hon är!
Många skratt bjöds det på som när hon kommer in på scenen i minimal bikini och börjar prata om plastikoperationer. Man tar från dem rika (magen) och ger till dem fattiga (brösten). Det känns ju igen :-)
Men en del allvar var det också som om när hon berättade om sina ätstörningar, sin alkoholiserade pappa och att hon blev våldtagen som tonåring. Är det fler än jag som gillar Mia så har ni adressen till hennes blogg här: Mias blogg
Ett annat lästips kommer här:
Läs den och ge den sedan till er karl att läsa för ni kanske ni tror ni har ett jämställt förhållande till Gunilla sätter ord på det som många kvinnor upplever. Att kvinnan är familjens projektledare.
För det handlar inte vem som diskar, städar och tvättar. Där är i alla fall jag och min man rätt så jämställa och dem flesta jag känner har det som vi. Sådana sysslor är också ganska lätta att dela upp mellan mannen och kvinnan. Man damsuger varannan gång. En lagar mat medans den andre viker tvätten osv. Det som däremot oftare vi kvinnor gör är att att komma ihåg födelsedagar, presentinköp till kalas, julklappar, kontakter till skola och dagis, inköp av barnens alla kläder osv. Kvinnan vet när det är utflykt på skolan och fixar fikat till det. Hon vet också när barnens första fotbollsträning är och att man veckan innan måste handla fotbollskor till det. Frågar man en kvinna var tejpen finns så vet hon det, medans hennes man oftast inte kommer ihåg var något finns trots att han också bor där osv. Ja, ni försår resonemanget.
Alla vet att män byter däck, tankar bilen och klipper gräs men det är inte samma sak som att hela tiden vara den som ska hålla i alla trådar. Att vara den som har den totala kollen på familjen. Den som tex ser till att familjen kommer iväg i tid, utan att någon glömmer några saker när man ska på semester. Att vara familjens projektledare.
Ett boktips från mig alltså om ni känner att ni vill säga upp er från tjänsten ;-)
Tänd gärna några ljus också och drick lite glögg, det tänker jag göra...
Har precis läst ut "Projektledarboken" :) Kände igen mig i väldigt mkt, tack och lov är min sambo inte riktigt lost på riktigt alla grejjer, men nog är det jag som är projektledaren på det stora hela alltid. Märkte också en annan intressant (och lite skrämmande) sak. Jag curlar inte bara min sambo, utan även min arbetskamrater! Jag jobbar på en arbetsplats med många unga människor, och då snackar vi medelålder på 20-21 typ. Några bor fortfarande hemma och många har precis flyttat hemifrån. Jag och en till har liksom blivit några allvetande supermorsor för hela bunten, så fort det är något som ingen kan lösa så går man till oss, och det har nästan börjat bli löjligt. När jag satt på lunchen en dag och läste just den boken så störtade en kollega in i fikarummet och frågade efter larmplattan (som man använder för att larma av kläder, vi har bara en det görs i kassorna annars) och jag svarade utan att titta upp från boken var den var. Precis som Gunilla skriver i boken vid ett tillfälle, så visste jag inte var larmplattan var för att jag ställt den där, eller ens för att jag använder den, utan jag hade bara sett den där en gång och memorerat, just in case liksom. Kunde inte låta bli att sitta och skratta tyst för mig själv när jag märkte vad jag höll på med :P
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar Erika! Man blir liksom medveten vad man håller på med. Vi är ganska jämnställda jag och maken, han lagar tex all mat, handlar osv. Men jag är ändå projektledaren :) Men jag har börjat förändra detta litegrann. Läskigt det där att man vet var alla saker ligger..inte undra på att hjärnan ibland känns som överkokt :)
SvaraRadera/Uwis